Jag behöver städa här hemma, allt har precis som jag:förfallit. Jag har numera officiellt let myself go som det heter. Man pallar ju ingenting, jag inbillar mig att jag är frisk nu och går upp och rör på mig, sen somnar jag stenhårt i soffan igen likt en narkoleptiker. Kif behöver bada, men det klarar jag inte heller av för ska jag bära in honom i badkaret hostar jag upp mina lungor.

Han var hos veterinären i måndags och fick en massa mediciner mot sitt onda öra och sitt evinnerliga kliande. Han ska badas en gång i veckan i 3 veckor med ett sånt kaustiksoda-schampoo, men jag har inte lyckats tvätta honom än. Känns ju ganska taskigt. Å andra sidan har han redan blivit mycket bättre med örondropparna och det medlet han skulle äta varje dag. Fnattande har nästan slutat och öronen skulle jag vilja säga är helt normala nu. Jag ska försöka röra på arslet idag och bada honom.

I morgon åker vi hem till mormor och är husvakt där en vecka, då kan jag absolut inte bada honom, så det måste göras idag igentligen.

Och i morgon är det Eurovision som de flesta vet, det brukar vara det sista jag bryr mig om. Men jag har lyckats bli otäckt engarerad i detta mög av någon besynnerlig anledning. Jag råkade se första delfinalen sen var det kört.

Det är ju verkligen en bunke skit, så varför bryr man sig? Det är ju så dåligt stundvis (och då menar jag inte bara schlager som genre) att man osökt tänker på de stackarna som blir bortsållade på en Idolaudition. Så dåligt kan det vara.

Det är nog snarare för att jag tror att vi har en stark chans att komma högt upp på listan i slutändan, Eric Saade är ju för djävla duktig, åtminstonde i dessa sammanhangen. Och i en hög av skit är alltid nåt lite bättre, i detta fallet Saade. Men de irriterande tvillingarna från Irland har likt klamydia satt sig på min hornhinna, jag kan inte sluta tänka på dom. En riktigt djävla irriterande låt som sätter sig, 12 poäng från mig!

Kanske ska man rösta denna gången? Jag har ju inget annat bättre för mig en lördag, och det är den bittra sanningen.

Fan vad gammal och ruggig jag har blivit. Ganska snabbt också ska tilläggas.

Jag vill också kunna spralla som tvillingarna, jag pallar bara inte.

Klicka här för bildspel

Jag tror Stephen hade vunnit, lite för att Christopher är död och sen för att han är lite smartare.

”Jag följer aldrig med till hundlagaren igen! En stol från 1700-talet, jag har så ont i röven. Och helt tomt på golvet, inga mattor alls! Nej, ett fattigt ställe!!”

Mormor:”Usch, där kommer han Kjell-jävelen!”

Gamlamormor:”Vem?

Mormor:”Kjell”

Gamlamormor: ”Sell?”

Mormor:”Nej, Kjell!”

Gamlamormor: ”Kjell..och i efternamn då?”

Jag:”Jävelen”

Nu ska jag och febern från helvetet gå och sova.

Gonass

Men som det känns just nu är jag rent allergisk mot dramatik och trams, så pass så att jag knappt orkar ha min egen födelsedagsfest. Jag ska ha en middag för de närmaste den 4 juni, sen har jag min stora födelsedagsfest ihop med brodern i slutet av sommaren som vanligt. Vi har bara flyttat den ett par veckor. Innan dess ska jag som sagt ha en liten middag, med hawaiitema var det tänk. Så kitchigt och färgglatt som möjligt, massa små paraply och fula sugrör, fruktiga drinkar och blommor i håret. Det ser jag fram emot.

Jag har bara kommit fram till en sak: jag är skitkonstig just nu. Jag är varken deppig eller glad, bara nåt djävla skört mellanting. Jag är arg ibland, eller rättare sagt är jag less, less på hur folk beter sig, särskilt mot varandra.

Less på djävla karlar-djäwular. Inte för att jag har några, men de karlar jag har runt omkring mig, vänner eller vänners karlar, är ju för fan helt…lost. Jag trodde att det här med samlevnad och relationer skulle bli lättare när man blev äldre, och det är lätt att säga att det är jag som är störd för det är mig det är fel på. Men vafan är det för fel på folk??

I helgen firade jag Melas födelsedagsfest och blev totalt utskälld av en så kallad vän, och utan anledning ska sägas. Vi var inte ens ovänner, och han ställer sig och spyr ut en hel djävla novell om mig. Personangrepp har jag svårt att besvara eftersom det är uppenbarligen var en uppfattning han bildat om mig. Men seriöst, varför skulle man vilja trycka ner någon som man är vän med? Och något jag avskyr ännu mer är folk som säger vad som helst i stundens hetta och sen inte menar det och kanske ber om ursäkt. Vafan? Ska man inte mena saker man säger? Och om man inte gör det ska man väl ändå hålla käften?

Jag hade bara en sak att säga: ”nu har jag gått från att tycka om dig till att tycka illa om dig, och i morgon kommer jag tycka lika illa om dig som jag gör nu.”

Jag har i alla fall tagit väldigt illa vid mig av hela den här cirkusen, inte för att personangreppen rörde mig i ryggen. Snarare att jag blir så fruktansvärt besviken när en vän beter sig som ett svin och jag känner avsky. Det är en smutsig känsla.

Jag har övervägt att förbli barnlös och singel resten av mitt liv. Jag har alltid vetat att jag ska vara barnlös, men jag är nästan beredd på att skriva ett kontrakt på att aldrig stadga mig med någon. Jag ska klara mig helt själv, så om jag ska bo i ett tält på en ö.  Igår när jag skulle sova låg jag funderade på vafan det är som rubbar mig, varför ligger jag och försöker klura ut vad som retar mig? Och det enda jag kunde komma på som lösning var ”ensam är stark”.

I mitt fall är kanske inte ensam särskilt stark, men jag är ju helt klart starkade när jag slipper tänka på någon annan.

”Du, du och du kan dra åt helvete!”

Igentligen säger min byrå allt som är värt att sägas om mig.

I veckan firade vi gamlamormors 90års dag, och jag fick sminka både henne och gamlamormor.

”Du ser inte en dag äldre ut än 60!” var reaktionen efter gamlamormors sminkning. Tyckte den meningen var lite rolig, då lyckades jag väl.

Och igår firade vi morfars födelsedag med påskamiddag, älg och nån underbar sås till. Han hade gjort en liter och den tog slut direkt. Min morfar är en djäwul på att laga mat, tyvärr har han alltid skjutit djuret vi äter, men jag försöker glömma det. Särskilt när han berättar om hur det gick till, ”kalven vinglade ut framför mig och jag såg honom i ögonen”…..så låter det i min hjärna medans jag ser det framför mig.

Smokey Eye paletten hittar ni här!

Jag har hamnat lite efter på bloggningen, mycket bilder och liten text, men det har varit så mycket på sista tiden. Jag la ut mina smycken i ett album på Facebook igår, och fick 6 nya beställningar inom ett par timmar. Så det rullar på nu, min smyckestillverkning är som terapi för mig. Bättre än den terapin jag fick förr i alla fall.

Idag kommer Eva och hämtar sina örhängen, dom har blivit jättepopulära på Facebook. Det verkar vara allas favoriter, inklusive jag själv. Jag älskar dom, det är nästan så jag får lite seperationsångest, jag vill också ha ett par.

Gjorde ett par påfågelfärgade ringar igår som jag också blev lite förälskad i, men det är nog helt enkelt färgen. Jag älskar påfågelsfärg och petrolnyanser.

Dagens planer är förutom en liten städning, att jag ska rita upp ett armband som blev beställt igår. Jag ska sminka en tjej till ett bröllop och hon beställde både örhängen och armband samtidigt. Det ska inte vara färdigt på ett par veckor men jag har idéer lite som spridda skurar. Så jag får nog rita upp alla olika designer som ligger och skramlar i skallen, annars blir det inget vettigt gjort.

Hepåre!

”sno djur från afrika verkar vara populärt”

”är det inte sorgligt att människor plågar djur?”

”Hade hon inte varit så lat hade det aldrig hänt”

Den siste kommentaren tror jag handlade om Kicki Danielssons hjärtinfarkt. Har hon fått en sån? För det stod (Kicki) efter.WTF?